På påskdagen 2010, precis 10 år efter att vi hämtade Esta hos Willhelm Philips i Tyskland, tog vi Esta på den sista promenaden.
En sådan där promenad man aldrig vänjer sig vid. Jag vet precis vad som ska hända. Hon vet inget, vill man tro. Vi gick upp till
ett berg bakom vårt hus där hon många gånger fått vilt i pass. Där hade jag förberett hennes viloplats. Hon fick för ovanlighetens
skull frossa i skinka och annat som tillhör den absoluta lyxen för en hund. I synnerhet för Esta som var en väldokumenterat
matglad dam. Med samma okuvliga energi som hon kunde hänge sig åt mat, kunde hon hänge sig åt jakten. Det fanns sällan
något som stopade henne. Det kostade på också. Flera gånger fick hon genom skador lida för sin obändliga jaktlust.
Många är de som på jaktstigens oförutsägbara vindlingar fick skjuta både fågel och klövvilt för Esta.

Esta kommer också att bli ihågkommen för sin nästan mänskliga personlighet. Hon var alltid på hugget i sociala sammanhang,
och hennes delaktighet visste sällan några gränser. Gud nåde den som börjat klappa henne och tänkte sluta..........

Påskdagen 2010, en fin vårkväll när allt, ja nästan allt, börjat grönska

Esta är en av våra tikar importerade från tyskland. Esta kom till oss

som 7 månader gamal. Hon har från första stund varit extremt

samarbetsvillig. Stor jaktlust och nästan löjligt social.

Att Esta används till all slags jakt kanske jag inte behöver säga. Nedan väntar hon och Jens på att kvällssträcket ska komma in.

Esta på väg in efter lång apport genom vass och näckrosor.

Esta på andjakt på Berga i september 2009